från stureplan till statt
Vip-treatment, gå förbi kön, gratis sprit i baren, aldrig sinande champagne, män i kavajer med guldknappar och bakåtkammat hår, tjejer i korta klänningar och silikon. Och jag. Konstaterar att jag inte hör hemma bland bratsen. Blir inte imponerad. Känner att stället pulserar av osäkerhet. Måste se ut som alla andra för att passa in. Nej, det kommer att dröja innan jag går tillbaka dit. Om någonsin. Jag vill hellre sitta på en schysst bar med människor som tror på sig själva, klär sig som dom vill och inte skryter om sina pengar. Jag har ingenting emot pengar men något av det mest avtändande som finns är när man inte vill något annat än att visa upp dem.
En vecka senare: Statt i Karlskoga och korprock. Huh! Nu är jag bortskämd för detta passar mig inte heller. Musiken är gammal och dålig - mest schlager. Ursäkta men allt kändes så vansinnigt bonnigt! Nånstans infrias fördomarna om mindre orter väl på Statt, därmed kommer jag inte att kommentera detta vidare. Däremot var korprocken kul att se. Speciellt min kompis mans band som tog sig till andra chansen. Han är väldigt duktig på att spela trumpet.
Två ytterligheter men ändå så lika - viljan att synas, vara en del av fredagskvällen, dricka för mycket - sen om det är öl eller champagne spelar ju verkligen inte någon som helst roll och till sist hitta någon att gå hem med. Vakna med huvudvärk och ågren...och ta nya tag på lördagkvällen.
Jag vet att jag låter krass - för tio år sedan hade jag säkert skrivit något helt annorlunda här. Men just nu, precis just nu känner jag så här. Punkt.
